Magnus Betnér gör bort sig

Då det - högkvalitativa tv-serier och enstaka program åsido - är under Nomen nescios värdighet att befatta sig med de audiovisuella fekalier som tv-tittande generellt sett innebär, slipper denne vanligen se och höra diverse mediokrater i aktion. Ett undantag är emellertid den färska immigrations- och integrationsdebatten i samband med Kanal 5-programmet Betnér Direkt. På grund av en viss person blir det emellertid förmodligen sista gången detta bevittnas.

Gästade programmet gjorde SD-partiledaren Jimmie Åkesson, statsvetaren Andreas Johansson Heinö, och den liberala journalisten Sakine Madon. Det stod snabbt klart att komikern, tillika programledaren Magnus Betnér, intog den provokativa och allt annat än sakliga rollen, och vederbörande gick omgående till attack mot Johansson Heinö för att denne har använt begreppet massinvandring deskriptivt, samt givetvis Åkesson i största allmänhet. Johansson Heinös insats karakteriserades i vanlig ordning av intellektuell klarhet och sans, men bortsett från att ha gjort några relevanta klargöranden gav han ett ganska blekt och defensivt intryck. Å andra sidan är inte hans uppgift att agera opinionsbildare eller provokatör. Hans kanske viktigaste poäng är, vilket han ofta återkommer till, att den offentliga svenska immigrations- och integrationsdebatten handlar alltför mycket om Sverigedemokraterna och hur media och politiker hela tiden försöker koppla denna till huruvida partiet i fråga gynnas eller missgynnas av att man belyser problemställningar kopplade till dessa ämnen. Den borde i stället handla mer om frågorna och ämnena i sig. Därvidlag kan man i viss mening bara instämma - debattklimatet kännetecknas av vertebraedeficit: i stället för att söka blottlägga de mest substantiella argumenten och utröna vad som torde vara bäst för svenska folket så får man det att handla om ett slags Game of Thrones. Att inneha makten är viktigare än att utföra sina ålagda uppgifter på ett korrekt, värdigt och effektivt sätt. Personligen hyser jag inga djupare känslor för Sverigedemokraterna - de utgör ett potentiellt medel, inte ett mål i sig. Dessutom skulle jag hellre se att man bjöd in en sådan som Byron M. Roth än en politiker som vid det här laget har debatterat till leda i svensk television. Men eftersom etablissemanget, återigen, inte är ute efter sanning och klarhet så får man sig se om i stjärnorna efter sådant, och i stället upplysa bäst det går medelst alternativa verktyg.

Med det sagt gjorde Åkesson en klart godkänd insats, och blandade sina vanliga käpphästar med rappa och effektiva svar på Betnérs tendentiösa frågor och i mindre utsträckning Madon och Johansson Heinös invändningar. Hans tämligen liberala och sekulärdemokratiska hållning är av allt att döma rätt väg att gå i nuläget, fastän liberalism blandat med invandringsminskningar knappast utgör svaren på alla samhällsproblem. De flesta läsare torde veta att mina åsikter överensstämmer med många liberalers i en hel del spörsmål, men att liberalism - särskilt svensk socialliberalism och nationalstatsupplösningsvurmande varianter - i sig är otillräckligt. Med andra ord finns det punkter där Madon har helt rätt, bland annat beträffande den svenska multikulturalistiska exotiseringen och följaktligen särbehandlingen av vissa invandrargrupper. I övrigt imponerade hon dock inte, vilket dock kanske snarare beror på hennes val av ideologi än hennes kompetens i sig. Man skall också vara varse om att Madon inte tycks vara avog mot att spela ut de vanliga klichéartade jokrarna när de liberala argumenten tryter.

Det mest frapperande, i negativ mening, med denna överlag ganska modesta och icke-innovativa debatt var dock programledaren. Magnus Betnér har visserligen aldrig varit särskilt rolig, men här överträffades onekligen hans erbarmliga töntighet med hästlängder. Hans taffliga försök att vara "provokativ", bland annat genom att smäda den kristne guden, är så pinsamma att man förtvivlat letar efter något att skymma sikten med. Dessutom är han av allt att döma tämligen obildad och ytlig, vilket hans omedvetet parodiska melting pot-globaliseringsfetischism vittnar om: så uttrycker sig vanligen en gymnasist som har besökt New York City eller London för första gången och precis upptäckt att den ökade globaliseringen för med sig vissa förströelserelaterade fördelar för medel- och överklass. Rena faktafel tycks också ha uttalats av denne. Dessbättre försvinner dock Betnér direkt när man klickar bort eländet.